Att leva här och nu!

För exakt ett år sen upplevde jag två mardrömsveckor efter att vår äldsta son blivit akut och allvarligt sjuk i en aggresiv hjärninflammation. Efter vattkoppor och några dygn med vad vi trodde var magsjuka fick han kramper och blev medvetslös och fördes akut till Hudiksvalls sjukhus där vi kom att spendera nästan två veckor.

Så ynklig och oskyldig.

Många tårar blev det....

Idag när jag satt i skogen bland blåbärsriset kom känslan ikapp mig ifrån de dygn man legat vaken och gråtit floder över att inte vetat hur det skulle bli med vår älskade pojk. Att kastas mellan hopp och förtvivlan och se sitt barn lida och ha ont är inget jag önskar någon.

På något sätt är jag ändå glad över att vi fick uppleva detta och att allt gick bra tillslut, utan men trots dåliga odds. Man fick sig ett uppvaknande och en insikt om vad som är viktigt i livet. Det som gjorde att man då orkade och höll modet uppe var att då ha familjer som stöttade och fanns vid ens sida. Mina vänner som ringde och smsade och som jag kunde gråta tillsammans med både i telefon och hemma var ett otroligt stöd. Jag älskar er alla!

Det som idag kan göra mig irriterad är när folk ältar och sätter sig själva i offerställning när man alltid har en möjlighet att göra val och påverka sin situation. Idag tackar jag tiden på sjukhuset för att jag nog blivit en mer ödmjuk människa och för att jag tar mig tid att stanna upp och gläds åt det jag faktiskt har lite oftare.

Ett citat ur en bok jag fick av en kär släkting i våras:

"Mitt i den kallaste vinter insåg jag tillslut att inom mig fanns en oövervinnelig sommar"
                                                                                                Albert Camus